Ingenting verkligt kan hotas.
Ingenting overkligt existerar.
Häri ligger Guds frid.

På detta sätt inleds En Kurs i Mirakler. Den gör en grundläggande åtskillnad mellan det verkliga och det overkliga; mellan kunskap och varseblivning. Kunskap är sanning, under en enda lag, kärlekens eller Guds lag. Sanningen är oföränderlig, evig och entydig. Du känner inte alltid igen den, men den kan inte förändras. Den gäller för allt som Gud skapade, och endast det Han skapade är verkligt. Den är bortom vad du kan lära dig, eftersom den är bortom tid och förlopp. Den har ingen motsats; ingen början och inget slut. Den enbart är.

Varseblivningens värld, å andra sidan, är en värld av tid, av förändring, av början och av slut. Den grundar sig på tolkning, inte på fakta. Den är en värld av födelse och död, byggd på övertygelsen om brist, förlust, separation och död. Den är en värld vi lärt oss snarare än någon vi givits, selektiv i sin tonvikt på varseblivning, oberäknelig i sitt sätt att verka, och felaktig i sina tolkningar.

Ur kunskap respektive varseblivning uppstår två tydligt åtskilda tankesystem, vilka är varandras motsats i varje avseende. I kunskapens rike finns inga tankar som är åtskilda från Gud, därför att Gud och Hans Skapelse delar en enda Vilja. Varseblivningens värld är emellertid gjord av övertygelsen om motsatser och separata viljor, i evig konflikt med varandra och med Gud. Det som varseblivningen ser och hör tycks vara verkligt, därför att den endast tillåter det att komma in i medvetenheten som överensstämmer med önskningarna hos den som varseblir. Detta leder till en värld av illusioner, en värld som behöver ständigt försvar just därför att den inte är verklig.

När du har fångats i varseblivningens värld är du fångad i en dröm. Du kan inte undkomma utan hjälp, därför att allt dina sinnen visar dig vittnar endast om drömmens verklighet. Gud har tillhandahållit Svaret, den enda Utvägen, den sanne Hjälparen. Uppgiften för Hans Röst, Hans Helige Ande, är att medla mellan dessa två världar. Han kan göra detta, därför att medan Han å ena sidan känner sanningen, känner Han å andra sidan också igen våra illusioner, men utan att tro på dem. Det är den Helige Andes mål att hjälpa oss att undkomma drömmens värld genom att lära oss hur vi skall vända på vårt sätt att tänka och göra inlärningen av våra misstag ogjord. Förlåtelsen är den Helige Andes mäktiga hjälpmedel för att få till stånd denna omvändning i sättet att tänka. Kursen har emellertid sin egen definition på vad förlåtelse verkligen är, precis som den definierar världen på sitt eget sätt.

Den värld vi ser återspeglar endast vår egen inre referensram - de tankar, önskningar och känslor som dominerar i våra sinnen. "Projektion ger upphov till varseblivning" (T-21.In.1:1). Vi ser först inåt, bestämmer oss för vilken slags värld vi vill se och projicerar sedan denna värld utanför oss, och gör den till sanningen så som vi ser den. Vi gör den sann genom våra tolkningar av det vi ser. Om vi använder varseblivningen till att rättfärdiga våra egna misstag - vår vrede, våra impulser att attackera, vår brist på kärlek vilken form den än må anta - kommer vi att se en värld av ondska, tillintetgörelse, illvilja, avund och förtvivlan. Allt detta måste vi lära oss att förlåta, inte därför att vi är "goda" och "barmhärtiga", utan därför att det vi ser inte är sant. Vi har gjort en förvrängning av världen genom våra förvrängda försvar, och ser därför det som inte finns. Allteftersom vi lär oss att känna igen misstagen i vår varseblivning, lär vi oss också att se förbi dem eller att "förlåta". På samma gång förlåter vi oss själva, och ser förbi våra förvrängda självuppfattningar till det Själv Som Gud har skapat i oss och så som oss.

Synd definieras som "brist på kärlek" (T-1.IV.3:1). Eftersom kärlek är det enda som finns, är synd, enligt den Helige Andes sätt att se, ett misstag som skall rättas, snarare än något ont som skall bestraffas. Vår känsla av otillräcklighet, svaghet och ofullkomlighet kommer av vår starka investering i "bristprincipen", som styr hela världen av illusioner. Ur denna synvinkel söker vi hos andra det som vi känner saknas hos oss själva. Vi "älskar" en annan för att få någonting själva. Detta är faktiskt det som i drömmens värld kallas för kärlek. Det kan inte finnas något större misstag än detta, för kärleken är oförmögen att be om någonting.

Endast sinnen kan verkligen förenas, och dem Gud har fogat samman kan ingen människa skilja åt (T-17.III.7:3). Det är emellertid endast på Kristussinnets nivå som sann förening är möjlig och faktiskt aldrig gått förlorad. Det "lilla jaget" försöker upphöja sig självt genom yttre godkännande, yttre ägodelar och yttre "kärlek". Självet, Som Gud skapade, behöver ingenting. Det är för evigt fullständigt, tryggt, älskat och kärleksfullt. Det söker dela med sig snarare än att få; att utsträcka sig snarare än att projicera. Det har inga behov, och vill förena sig med andra utifrån deras gemensamma medvetenhet om överflöd.

Världens speciella relationer är destruktiva, själviska och barnsligt självupptagna. Men om de överlämnas till den Helige Ande kan dessa relationer bli de heligaste på jorden - miraklen som visar vägen tillbaka till Himlen. Världen använder sina speciella relationer som ett sista vapen för uteslutning och som ett bevis på separering. Den Helige Ande omvandlar dem till fullkomliga lektioner i förlåtelse och till att vakna ur drömmen. Var och en är ett tillfälle att låta varseblivningen bli helad och misstagen rättade. Var och en är en ny chans att förlåta sig själv genom att förlåta den andre. Och var och en blir ännu en inbjudan till den Helige Ande och till hågkomsten av Gud.

Varseblivningen är en kroppslig funktion, och representerar därför en begränsning av medvetenheten. Varseblivningen ser genom kroppens ögon och hör genom kroppens öron. Den framkallar de begränsade reaktioner som kroppen har. Kroppen förefaller till stor del vara självmotiverad och självständig, men i själva verket svarar den endast på sinnets avsikter. Om sinnet vill använda den till attack i någon form, blir den ett offer för sjukdom, åldrande och förfall. Om sinnet i stället accepterar den Helige Andes syfte med den, blir den ett användbart sätt att kommunicera med andra, osårbar så länge den behövs, och varsamt lagd åt sidan när den inte längre är till någon nytta. I sig själv är den neutral, liksom allt i varseblivningens värld. Huruvida den används för egots eller den Helige Andes mål beror helt och hållet på vad sinnet vill.

Motsatsen till att se genom kroppens ögon är Kristi sanna seende, som återspeglar styrka snarare än svaghet, enhet snarare än separation, och kärlek snarare än rädsla. Motsatsen till att höra genom kroppens öron är kommunikation genom Rösten för Gud, den Helige Ande, som har sin boning i var och en av oss. Hans Röst tycks avlägsen och svår att höra, därför att egot, som talar för det lilla, separerade självet, förefaller vara mycket mera högljutt. Det är faktiskt tvärtom. Den Helige Ande talar med omisskännlig klarhet och med överväldigande dragningskraft. Ingen som inte väljer att identifiera sig med kroppen skulle kunna vara döv för Hans budskap om befrielse och hopp, inte heller skulle han kunna låta bli att med glädje acceptera Kristi sanna seende i glatt utbyte mot den eländiga bilden av honom själv.

Kristi sanna seende är den Helige Andes gåva, Guds alternativ till illusionen om separationen och till övertygelsen om syndens, skuldens och dödens verklighet. Det är det enda som rättar alla misstag i varseblivningen; sammanjämkningen av de skenbara motsatser på vilka den här världen grundar sig. Dess vänliga ljus visar allt ur en annan synvinkel, och återspeglar det tankesystem som uppstår ur kunskap och som gör återvändandet till Gud inte bara möjligt utan oundvikligt. Det som betraktades som orättfärdigheter som begåtts mot någon av någon annan, blir nu ett rop på hjälp och förening. Synd, sjukdom och attack ses som felaktiga varseblivningar som behöver botas genom varsamhet och kärlek. Försvaren läggs ner därför att där det inte finns någon attack finns det inget behov av dem. Våra bröders behov blir våra egna, eftersom de färdas tillsammans med oss på vägen till Gud. Utan oss skulle de gå vilse. Utan dem skulle vi aldrig finna vår egen väg.

Förlåtelsen är okänd i Himlen, där behovet av den skulle vara obegripligt. I den här världen är emellertid förlåtelse en nödvändig rättelse av alla de misstag som vi har gjort. Att erbjuda förlåtelse är det enda sättet för oss att få den, för den återspeglar Himlens lag: att ge och att få är detsamma. Himlen är det naturliga tillståndet för alla Guds Söner så som Han skapade dem. Detta är deras verklighet för evigt. Den har inte förändrats därför att den fallit i glömska.

Förlåtelsen är det medel genom vilket vi kommer att minnas. Genom förlåtelsen blir världens tänkande omvänt. Den förlåtna världen blir porten till Himlen, för genom dess nåd kan vi till sist förlåta oss själva. Genom att inte hålla någon fången i skuld, blir vi fria. Genom att erkänna Kristus i alla våra bröder, känner vi igen Hans Närvaro i oss själva. Genom att glömma alla våra felaktiga varseblivningar, och utan att någonting från det förgångna håller oss tillbaka, kan vi minnas Gud. Mer än så kan vi inte lära oss. När vi är redo kommer Gud Själv att ta det sista steget på vår väg tillbaka till Honom.

Läs delar av EKIM på Google Books